Värdelösa datorer.
För tretton månader sedan köpte jag en ny laptop efter fyra hårda år med min förra. (en Acer) Jag gav sjutusen kronor för den.
En månad senare gick hårddisken sönder och det tog ytterligare en månad innan jag fick tillbaka den från reperationen.
Efter ett par månader började datorn klydda igen. Denna gången var det hårddisken igen men från och till fungerade datorn. I och med att den oftast fungerade och det tog en månad sist den var på reperation, var jag inte redo att lämna ifrån mig den igen.
Tillslut försvann alla problemen..
I somras, åtta månader efter att jag köpt datorn, gick batteriet sönder. Jag trodde först av det var glapp i strömsladden och misstänkte att garantin inte skulle täcka det. Men så länge strömsladden var i så fungerade den. Det var bara det att batteriet inte laddades..
Sedan dess har jag inte tagit ut strömsladden.
I söndags kom det tunga beskedet. 13 månader efter inköpet. Hårddisken var helt sönder och gick inte ens att laga med recovery-skivorna. Garantin hade dessutom gått ut för en månad sedan...
Felen på min dator skulle gå på minst fyratusen kronor. Fyratusen kronor på en dator som gått sönder fyra gånger på ett år och som står utan garanti. En dator som kostade sjutusen kronor för ett år sedan.
Jag har dessutom låtit datorn stå på mitt laptopbord i säkert sju månader. Jag har inte haft den i knäet, sängen, eller burit med mig den någonstans.
Imorgon skall jag köpa en ny dator. Med två års garanti.
Att vara osäker - del 2 - högstadiet.
När jag äntligen slutat sexan skulle jag började högstadiet på en ny skola i en ny by. Jag var riktigt peppad. Jag skulle få en nystart. Nu skulle jag själv få bestämma vem jag skulle vara. Jag ville verkligen inte vara den tysta, ensamma, konstiga tjejen som var duktig i skolan. Jag ville synas, få uppmärksamhet och att folk skulle gilla mig. Jag hade färgat håret mörkt, började anväda hårdare smink och hade en helt annan garderob.
Huvudsaken med att börja på en skola i en större by är att man knappt känner någon i klassen medan alla andra redan har sina kompisar och sina "grupper". Det svåraste för mig var att passa in i en av dessa grupper.
Högstadiet började bra. Jag fick många nya kompisar och var aldrig uttråkad. Problemet var att det inte fungerade att vara kompis med alla. Man var tvungen att välja en grupp. Jag valde att vara med de glada, pigga tjejerna från den där andra byn. Ett stort misstag.
Jag behövde en vän att känna mig trygg med, ha någon att prata med. Jag var visserligen bara tolv år gammal, men hade alldeles för mycket saker i huvudet. Mina "kompisar" var skrikande fjortisar som bara ville sitta utanför en korridor varje rast för att få en skymt av någon kille som de gillade. Det var inte min grej.
Tillslut gick jag vidare. Jag kunde inte hänga med tjejer som störde mig. Tjejer som inte tänkte på annat än killar, kläder och smink. Hela deras värld gick under om de inte fick som de ville.
Hela sjuan gick ut på att försöka hitta rätt i de olika grupperna, men jag passade inte in någonstans. Antingen var man en högljud, jobbig tjej eller så pratade man bara om hästar. Utöver det så kunde man hänga med rökarna och deras kompisar som var knarklangare eller tjejerna som var tillsammans med killar som var över 20 år.
Istället för att hänga med någon i klassen, umgicks jag istället med min granne som var ett par år äldre än mig. Hon blev min bästa vän. Vi hade aldrig raster samtidigt, men jag hade någon att ventilera med. Någon att träffa på fritiden. Hennes dörr var alltid öppen för mig.
Jag kom längre och längre bort från mina klasskamrater. Jag var helt enkelt utanför. Det hjälpte inte heller att jag skaffade mig ett helgjobb. Varannan helg slet jag på byns café. Där stannade jag i två år.
När jag började åttan hade vi betyg för första gången. Jag som en gång varit duktig i skolan brydde mig inte längre. Jag hade ingen energi till att bry mig. Allt jag tänkte på var mat. Att vara smal. Jag trivdes inte alls i skolan. Jag kämpade mig genom dagarna och ibland gick jag inte dit överhuvudtaget. Varannan helg jobbade jag och varannan torsdag var jag i kyrkan. När jag gick i åttan blev dessutom min cancersjuka farmor ännu sämre och gick bort strax efter jul.
Mina klasskamrater tyckte att jag var konstig. Jag gick aldrig till matsalen. Jag vägrade äta. Jag åt inte ens frukost. Jag var mycket för mig själv. Tillslut var det nästan som att jag valt det själv. Att jag inte ville vara med någon.
Två månader efter att min farmor dog, gick även min extrafarfar bort. Allt jag precis hade gått igenom började på en ny kula. Den enda energin jag hade kvar gick åt till att oroa mig för min pappa och farfar.
Jobbet, skolan, konfirmationen, två dödsfall och en renovering av hela huset. Renoveringen behövdes egentligen inte, men det var pappas sätt att hantera farmors död. Jag tror innerst inne att han försökte förneka det.
När jag gick i högstadiet fanns varken facebook eller bilddagboken. Då fanns istället lunarstorm. Jag, precis som alla andra, hade bilder på mig själv på min lunarstorm. Dessa bilder fick en hel del elaka kommentarer. Jag fick återigen höra att jag var ful. Att jag inte dög. Att jag borde ta livet av mig själv. Nätmobbning helt enkelt.
Trots det lyckades jag ändå träffa några killar i skolan. Killar som verkade gilla mig. Skickade gulliga sms och sa saker som de aldrig menade. Jag fick umgås med deras vänner, vara hemma hos dem och titta på film. Allt för att utnyttja mig. Jag dög inte för dem. Jag var där för att göra andra tjejer svartsjuka. Jag betydde ingenting trots alla deras fina ord.
Sedan dess har jag haft extremt svårt att lita på någon. Jag vågar inte släppa in någon i mitt hjärta för att jag är rädd att det skall krossas.
Jag har alltid sett bättre ut på bild än vad jag gör på riktigt. Jag är fotogenisk, men det är inte bara en fördel. När jag gick i nian slutade jag mitt jobb. Jag var tvugnen att sätta mig själv och skolan framför allt som tryckte ner mig. Jag började känna mig trygg igen. Jag umgicks inte längre med min granne då hon börjat gymnasiet och skaffat nya vänner. Men jag hängde mycket med några killar från min mattegrupp.
Nian påminde mycket om sexan. Jag gjorde allt för att överleva. Jag försökte anpassa mig till allt och alla. Det var lättare sagt än gjort då de populära tjejerna skrattade bakom min rygg, snackade skit och spred rykten. Jag låste in mig i en låtsatsvärld istället. Genom min lunarstorm levde jag livet jag önskade mig. På det sättet träffade jag även andra killar. Killar som tyckte att jag var söt. Killar som fick mig att känna mig uppskattad. När jag satt på internet kunde jag le och skratta. Jag mådde bra av det.
Det som tryckte ner mig -igen- var när jag träffade dessa killar. Trevliga, charmiga. De sa allt jag ville höra. Jag blev förälskad i personen jag trodde att de var. Jag kände mig trygg och säker på första gången på flera år. Men jag dög inte för dem. De hade fallit för min personlighet men jag såg bättre ut på bild. Jag var inte tillräcklig snygg för dem. Helt plötsligt låtsades de som de inte kände mig. Som om vi aldrig träffats eller ens pratat.
Under tiden fick jag även reda på att min pappa var sjuk. Symptomen påminde om cancer. Det var aldrig cancer, men han blev opererad och jag var orolig. Mina föräldrar berättade aldrig något för mig.
Jag kunde inte lita på någon annan än mig själv. Alla personer i min närhet, vänner, klasskamrater, släktingar - de förstod sig inte på mig. De hade ingen aning om vad som hände i mitt liv. Jag var 15 år och hade ingen fast punkt i livet. Alla andra grät av en bruten nagel, ett husdjur som dött eller om de inte fick rätt på håret.
Jag har fortfarande svårt att lita på folk. Det tog några år, men jag litar helt och hållet på mina föräldrar. De berättar allt för mig. Vi öppnar oss för varandra helt enkelt. Vi håller ihop och är en riktig familj. Jag berättar verkligen allt för dem. Alla mina tankar.
Niclas däremot.. Vi har varit tillsammans i tre år. Vi träffades i gymnasiet. 16 och 18 år gamla. Jag önskar verkligen att jag kunde lita på honom till 100%. Jag vet om att han älskar mig. Jag vet om att han skulle kunna offra sitt liv för mig och jag vet att han aldrig skulle såra mig. Niclas tycker att jag är världens vackraste, han är stolt över att få vara min. Jag känner precis likadant för honom. Men ändå.. Jag har ändå så svårt att förstå att det är på riktigt. Jag väntar hela tiden på att det ska ta slut. Att jag inte duger längre. Att han har ersatt mig. Att han bara utnyttjar mig. Att han egentligen älskar någon annan, men bara tar mig för att han inte kan få henne.
Jag avgudar Niclas. Han är den finaste människan som funnits i mitt liv. Verkligen. Det är just därför jag är så rädd att bli sårad. Jag är fortfarande osäker över mitt utseende sen jag fick höra att jag var tjock som nioåring. Jag är fortfarande osäker för alla j*vla idiotkillar som någonsin utnyttjat eller sårat mig. Jag tänker aldrig på dessa killar längre. Jag har ingen respekt för dem och jag är inte ledsen längre. Det har jag inte varit på flera år, men ärren sitter kvar.
Att vara osäker - del 1 - mellanstadiet.
Jag var alltid den glada tjejen som fortsatte kämpa trots alla motgångar. Åtminstone tills jag var nio år och mina lärare började trycka ner mig. Jag var en normal nioåring med en normal uppväxt. Jag hade en trygg familj och föräldrar som älskade mig. Tills mina lärare kallade mig tjock.
Jag var inte tjock. Kanske lite mullig med runda kinder, en dubbelhaka och en liten minikula på magen. Jag var egentligen lika "stor" som de flesta andra i klassen. Ett hälsosamt barn helt enkelt.
Men lärarna....
Varje utvecklingssamtal tillsammans med mina föräldrar och min klassföreståndare, slutade med att hon klagade på mig. Att jag var lat. Att jag inte gick till skolan varje dag, utan åkte bil tillsammans med barnen som bodde på min gata. Hon klagade på att jag inte rörde mig på fritiden, att jag inte åt müsli till frukost och att jag åt för mycket mackor. Hon tyckte att jag för var stor för min ålder och att jag vägde alldeles för mycket.
Även min idrottslärare kallade mig fet. Jag hade fått en nytt linne som jag kände mig så fin och smal i. Jag älskade att använda det linnet. Åtminstone tills min idrottslärare frågade mig något om min vikt. I och med att det har gått tio år, minns jag inte hans exakta ord. Men jag vet att han kränkte mig ordentligt.
Inte förrän jag var nio år gammal började jag tänka på mitt utseende. Jag var tjock och ful. Jag hade glasögon och tandställning. Ingen ville vara med mig. Innan dess hade jag varit ett vanligt barn, men nu ändrades hela min personlighet. Jag blev nedstämd, negativ och ensam.
Hela mellanstadiet var på detta viset. Min klassföreståndare tjatade om att jag var tjock och klagade på mina föräldrar. Hon kränkte mig totalt. Jag vet inte om det var min inställning eller mitt utseende som gjorde det, men ju äldre alla blev, ju värre blev det. Tjejen som var min bästa vän i femman fick bröst (tror egentligen bara att hon fyllde ut en bh) och började sminka sig. Hon blev skolans populäraste tjej. När jag var elva år och gick i sexan slutade vi plötsligt att umgås. Hon bytte ut mig mot en tjej som passade henne bättre.
Det sista året i mellanstadiet handlade mest om att överleva. Att klara sig. Den glada, charmiga Malin fanns inte längre. I sexan slutade jag använda mina glasögon. Jag hade inte heller kvar tandställningen. Ingen kunde kalla mig tjock längre. På rasterna hängde jag med killarna. De ställde inga krav på mig. Så länge jag var snäll mot dem så klarade jag mig.
Jag försökte utesluta omvärlden. Under hela mellanstadiet lade jag ner hela min själ i skolan och läxor. Det var det enda jag hade, det enda jag var bra på. Alltid klar före alla andra, alltid alla rätt på proven. Jag var den som fick i uppgift att berätta om olika dagar och högtider inför hela skolan. Jag var bättre vän med mina lärare än med mina klasskamrater.
Till sist vill jag tillägga att det är samma skola som jag praktiserar på nu. Jag ser min gamla klassföreståndare varje dag. Den j*vla kärringen som förstörde mig och min barndom. Hon är grunden till mina ätstörningar och mina känslor om att aldrig räcka till. Hon krossade mig. Det är på grund av henne som jag aldrig är nöjd när jag ser mig i spegeln. Det är på grund av henne som jag kastat mig över toalettstolen och spytt. Det är på grund av den j*vla kärringen som jag ljugit för mina föräldrar om att jag redan ätit för att slippa äta middag.
Det är åtminstone skönt att hon både klär sig och ser ut som en man. Hon knäcke kanske mig som nioåring, men hon kan aldrig komma åt mig igen.
Att bli utnyttjad & lärare som inte bryr sig.
Jag är så fruktansvärt trött på människor som förväntar sig mycket från mig. Jag är trött på att vara ordentlig och för snäll. Jag är trött på att folk ställer krav på mig för att jag kommer från en bra familj. Jag är trött på att inte leva upp till andras förväntningar. Allt bara för att de vet vem jag är och vart jag kommer ifrån.
Det är inte rätt att lämna mig ensam med 30 barn. 6-7 år gamla. Inte när jag är praktikant och egentligen står utan ansvar. Jag har inte heller erfarenhet eller utbildning. Jag har ingen aning om hur jag skall göra för att 30 barn skall sitta still eller lyssna på mig.
Det är inte heller rätt att lärarna struntar i när barnen gråter och skickar iväg dem till mig - praktikanten - för att slippa trösta dem själv.
Men - Jag biter ihop.
Igår låg jag helt utslagen, gråtandes, förkyld och förmodligen med feber. Jag hade världens huvudvärk och enormt ont i bihålorna. Jag låg i Niclas famn - det bästa stället på hela jorden, men ändå kändes allt skit.
Idag kom jag tillbaka till skolan. Lika kass som igår. Jag sjukanmälde mig och ingen tog mig på allvar. Med min hesa hals hade jag aldrig kunnat säga till barnen. Med min rinnande näsa hade jag fått springa iväg vart femte minut och med min huvudvärk hade jag aldrig klarat 8 timmar med trettio skrikande barn. Dessutom hade jag burit på en smitta.
Jag är trött på att bli utnyttjad. Jag är trött på att allt ansvar ligger på mina axlar.
Lärarna struntar till och med i om barnen kommer iväg till lunchen eller inte. Jag kollade på klockan och såg att klockan var tio över när lunchen börjar prick. Jag lade också märke till att ingen av barnen som hade idrott var där. Medan lärarna satt inne i matsalen och åt lunch med de andra barnen så sprang jag iväg till omklädningsrummet för att se till att barnen blev klara och fick lite mat i sig. - Trots att detta inte är mitt ansvar - Utan lärarnas.
Det har bara gått fyra dagar, men fortsätter det såhär så säger jag upp min praktikplats.
Min handledare har inte ens gett mig några riktiga tider. Jag har ingen aning om när jag har rast eller om jag ens får lov att ta ett äpple när barnen har mellanmål. Lärarna hälsar inte tillbaka när man går in i lärarrummet på den stunden då jag tror att jag har lunch. Jag vet inte ens om jag får lov att lägga min mat i kylen eller hur mikron fungerar. Jag har ingen aning om jag måste ta med mig egna bestick och glas eller om jag kan låna det som finns i köket.
Jag jobbar längre än vad de flesta lärarna gör. Hela dagar med 40 timmar i veckan. För vadå? Jo, för 135 kronor per dag från försäkringskassan. Det hade varit okej om lärarna inte utnyttjat mig. Det känns som att jag är där för att deras jobb ska bli lättare. För att jag skall göra deras skitjobb. Det känns inte som att jag är där för att lära mig eller att bli inspirerad.
På fredag är det en slags Spökfest i vår avdelning och barnen skall klä ut sig. Det är allt jag vet. Jag har ingen aning om hur fredagens schema ser ut eller vad som gäller. Barnen har frågat mig vad jag skall klä ut mig till. - Jag vet inte.. Jag vet inte om jag ska klä ut mig överhuvudtaget eftersom ingen har berättat något. Om jag ens skall klä ut mig har jag inte tid till att fixa något eftersom jag jobbar fulla dagar. - Till skillnad från de andra lärarna som slutar runt ett..
Just nu är jag en utnyttjad, förvirrad själ som inte vet hur jag skall kunna ta mig ur det här träsket.
Det värsta är att det bara gått fyra dagar.. och jag skall lida i ett par månader till..
